tisdag 9 februari 2016

Anna stickar på finska

Här är en komplett lista över all finska jag kan.
 
Yksi, kaksi, kolme - ett, två tre (det stod på ett mjölkpaket när jag var liten och just den dagen hade jag tydligen en svamp som hjärna).
Ei saa peittää - får ej övertäckas (står på elementet i min pappas badrum).
Lapinkulta - en sorts öl (jag gillar dock inte öl).
Perkele - någon svordom (vet ej vilken).
 
Ja, och så kan jag säga hen, Mumin och Helsinki också. Det var nog det.
 
Trots det fick jag för mig att det var en bra idé att sticka ett par strumpor efter ett mönster som bara finns på finska. "Google translate fixar det" tänkte jag. Det gjorde Google translate inte riktigt (den bjöd dock på ett gott försök med fraser som "sticka några djärva st", "sticka nålen fortfarande 4 4s elektrod" och min lite poetiska favorit "när sidan slingan springa"). Jag förstod att strumpan baserades på 48 maskor (siffrorna var ju det enda begripliga) och att jag skulle följa ett diagram för mönstret, men efter att ha plockat upp maskor kring hällappen tog det stopp. Freestylade resten. Det var säkert så det stod. Jag minskade en maska i var sida vartannat varv tills det återstod 44 maskor. När jag hade stickat 53 varv från hälen minskade jag för tån vartannat varv tills det återstod 24 maskor, därefter varje varv tills det bara var 12 maskor kvar. De sydde jag ihop med Kitchener stitch. Sen måste jag medge att jag blev lite stolt över bedriften. Jag kan ju liksom sticka på finska.
 
 
 
Strumporna heter Pyryt. Google translate vet inte vad det betyder så då vet inte jag heller det. Något med fågel känns rimligt, men det närmaste jag hittar är att pyry verkar betyda snöfall. Oklar koppling till strumpor med pippifåglar. Man kan väl sväva iväg och tänka att strumporna är bra att ha på fötterna kalla dagar med mycket snö, men man vill ju gärna ha en mer logisk koppling.
 
Kom just på att mammas snubbe kan sjunga hela "Hej tomtegubbar" på finska. Eller om det var halva "Nu tändas tusen juleljus". Det var någon julsång. Jag ska fråga om han råkar ha snappat upp vad Pyryt betyder. Det kanske inte ens är ett riktigt ord. 

söndag 31 januari 2016

Patentstickning

Sedan sist har jag stickat sanslöst många strumpor, en tröja i mig-storlek och snöat in på en (för mig) ny modell av babymössa. Det här inlägget ska inte handla om det.
 
I julas fick jag en sticktidning, Kreativ Stickning nummer 7/2015. Ett av mönstren var en patentstickad mössa. Jag hade inte provat den tekniken tidigare men det gav verkligen mersmak.
 
Mössan stickade jag i Marks & Kattens Eco Ull som jag tidigare har använt till vantar (Give A Hoot och mina senaste favoriter Pescovegetarian mittens). Jag köpte några nystan för två år sedan när Marks & Kattens gick i konkurs och garnet reades lite överallt. Sen blev de ju lyckligtvis uppköpta så att produktionen kunde fortsätta. Det var bra. Mer lättillgänglig ekoull åt folket!
 
Den är varm, tjock, mjuk och som gjord för snö.

Tydligen kan man utföra det som klumpas ihop som patentstickning på flera olika sätt. Mössan stickar man runt, ett rätt varv med vitt och ett avigt varv med den brun-grå färgen. Man gör omslag och minskningar på varje varv (2 r tills eller 2 a tills) men går aldrig ner i varvet under, vilket också verkar vara ett vanligt sätt. Det var ju vansinnigt roligt och gav ett mjukt, tjockt och intressant resultat, så jag gav mig på ytterligare ett projekt. Av lite rester strumpgarn (överblivet efter Sockor med falska flätor) stickade jag ett par babytossor i en teknik som kallas halvpatent, där vartannat varv är med omslag och det följande med minskningar. Det var väl inte riktigt lika upplyftande utan ser mer ut som klassisk resårstickning. Mönstret heter Blue Steps och jag rekommenderar en titt i beskrivningen för att se tydligare bilder än den här stackaren som jag lyckas presentera.

Lämnade till Hjälpstickan.
Jag vill absolut fortsätta med mer patentstickning och är nu väldigt sugen på en Exploration Station. Bland mycket annat, ska väl tilläggas. Mer om det en annan gång.

söndag 27 december 2015

Stockholmsvegetariska vantar

Idag vaknade jag med snö utanför fönstret. Ett utmärkt tillfälle att kasta av sig de nya vantarna för att fotografera.
 
Ekologiska vantar som äter fisk men inte annat kött.
Det här är ett par Pescovegetarian Mittens som är stickade i Marks & Kattens Eco Ull. Jag älskar dem.
 
Det var nog allt.

måndag 7 december 2015

Roma Mittens

Ohrid, Makedonien.
 
I juli 2008 var en förvirrad student på väg till en sommarkurs i Makedonien. Jag säger förvirrad eftersom vederbörande rätt länge trodde att hon skulle till Moldavien. Det var också den där detaljen med det försenade flygplanet som gjorde att densamma tillbringade 24 timmar som turist i en stad som hon inte förstod vilken det var. Det visade sig vara Belgrad i Serbien.
 
Hur som helst, det var ju naturligtvis jag som var ute och snurrade i världen. Flygplanet landade i Skopje mitt i natten och jag hamnade i en taxi som förutom chaufför var utrustad med en gråtande kvinna i baksätet. Jag gav henne alla mina näsdukar men förstod aldrig vad hon var ledsen över (eller varför hon åkte runt som extra passagerare). Hoppas att hon mår bättre nu. Jag såg henne aldrig mer efter att de lämnat av mig vid vandrarhemmet.
 
Jag ska åka till... ...eh...
(Mitt första möte med det kyrilliska alfabetet).
 
Följande dag skulle jag ta en promenad i den 43-gradiga värmen och leta upp ett företag som sålde bussbiljetter eftersom jag skulle resa ytterligare en bit. Jag visste inte riktigt var jag var någonstans och vimlade runt ett tag, när jag i närheten av den stora bussterminalen upptäckte att jag inte var ensam. Det gick en liten klunga barn efter mig. Jag förstod inte vad de höll på med. Vi hade inget gemensamt språk och jag förstod inte varför de inte var hemma eller lekte på någon lekplats, badade eller var på tivoli eller vad man nu tänker att barn i åtta-tioårsåldern ska ägna sina sommardagar åt. Jag fick tag på min biljett och började gå tillbaka mot vandrarhemmet igen. Barnen följde efter och jag förstod tillslut att de inte hängde efter enbart för att det var roligt att titta på en ovanligt blek turist. De ville ha pengar. Jag (en naiv, tjugoettårig blåögd svensk) blev helt ställd och gav dem ingenting. Jag tänkte på hur arga mina föräldrar skulle blivit om jag som tioåring knatat runt i min mikroskopiska hemstad på svenska västkusten och tiggt pengar av främlingar.
 
När jag kom tillbaka till vandrarhemmet behövde jag bearbeta händelsen och eftersom jag inte kände en kotte gav jag mig på receptionisten.
-Det hände något så himla konstigt, sa jag förvånat. Det var några små barn som följde efter mig och ville ha pengar.
-De är gypsies, svarade hon. Du ska spotta på dem, då försvinner de.
 
Jag spottar inte på barn. Istället skämdes jag som en hund för att jag inte förstått vad som hände runt mig. Jag ägnade resten av mina veckor i Makedonien åt att försöka förstå varför situationen såg ut som den gjorde och varför så många verkade så avslappnade till det. Något mer upplyst men inte särskilt mycket klokare återvände jag hem och ägnade följande 3,5 år att i varje möjligt arbete på högskolan ha en vinkel kring frågor som gäller romers utanförskap. Den enda skillnad jag gjort genom mina projekt är att till bristningsgränsen tråka ut mina klasskamrater och lärare med arbeten om bland annat Katitzi, Ringaren i Notre Dame och romska barns skolsituation i Sverige i såväl historiskt som nutida perspektiv. Måste förresten ge ett hedersomnämnande till min handledare under D-uppsatsen som under vårt första möte genuint ställde frågan "Varför är du så intresserad av just barn från Rom?".
 
Ber om ursäkt för världens längsta inledning. Jag har ju stickat ett par vantar! När jag i slutet av sommaren hörde talas om Roma Mittens blev jag naturligtvis störtförtjust. Växtfärgat ekologiskt rumänskt ullgarn i ett par specialdesignade vantar där en del av intäkterna går till Hjärta till hjärtas projekt Team Roma. Jag väntade med spänning på att kiten skulle släppas och la vantarna (höhö) på ett krappfärgat nystan.
 
Roma Mittens klappar björk.
Jag älskar projektet, hjälpverksamheten, designen, det rustika garnet och färgen. Jag älskar inte riktigt att garnet inte räckte till ett par vantar så att jag fick beställa en härva till. I ärlighetens namn älskar jag inte passformen heller (än) men det är något jag försöker lära mig. Det är kanske bara en vanesak. Dessutom tycker jag verkligen att mönstret borde vara dyrare så att mer pengar kunde gå till organisationen.

söndag 29 november 2015

Muddar till morfar

Om du också har någon form av plastmorfar som snart fyller 85 år, vet du att det inte är helt enkelt att hitta en lämplig födelsedagspresent åt en sån person. Mamma och mormor menade att han behövde någon slags pulsvärmare eller muddar att ha under jackärmarna. Han verkade visserligen inte hålla med, men vi kör på det.
 
 

Att kalla följande för något så pampigt som "beskrivning" vore att ta i. Antagligen har någon annan redan gjort samma sak tidigare så jag gör inga anspråk på att ha uppfunnit hjulet, men så här gjorde jag.

Garn: Drops Merino Extra Fine (jag har använt färg 03, mörkgrå). Det är 100% merinoull, 105 m/50 g och har med stickor 4 en stickfasthet på 21 m x 28 varv. I just det här projektet är det svårt att mäta stickfastheten, så eh, kör på bara (om du råkar ha mottagaren i närheten kan du ju förslagsvis prova efter ett par varv och se om det verkar lagom, Annars får du göra som jag och hoppas på det bästa).

Stickor: 4 mm, strumpstickor eller om du föredrar en rundsticka för magic loop.

Lägg upp 40 maskor och fördela över stickorna. Arbetet stickas runt.
Sticka *1 rät maska vriden (genom bakre maskbågen), 1 avig* och fortsätt på detta sätt tills du har stickat 8 cm eller gissar att det blir lagom långt. Avmaska i samma mönster, blocka lite och konstatera att du nu har löst problemet med en oumbärlig present till någon som redan har nästan allt. Slå in i ett paket, glöm det inte hemma, njut av kalaset och unna dig en extra bit tårta.

lördag 21 november 2015

Två små mössor

För ett tag sedan teststickade jag mössan Grace åt PetalKnits. Det är alltså en mössa i samma serie som byxorna jag teststickade i höstas, de som under århundradets blockningskatastrof växte okontrollerbart. Märkligt nog fick jag förtroendet igen. Den här gången använde jag Svarta Fåret Ulrika, ett guldskimrande gult ullgarn som blev över efter att jag virkat en Pino-mössa till min favorit av småfolk. Det var en helt odramatisk upplevelse, hände inget spännande alls under blockningen och det känns trots allt rätt bra.
 
Mössan Grace

Sen gick jag hem till min mormor och rånade henne på stengammalt restgarn (bytte det mot en obehaglig upplevelse av att titta på gamla gallstenar. Jag hoppar över berättelsen om hur de såg ut). Ett av dem var Marks & Kattens Hyacint, ett blandgarn av 60% bomull och 40 % akryl. Det blev en mössa från mitt favorithäfte från Sandnes, det med det skojiga namnet 1415 Baby Lun Start. Mössan har dock inget vitsigare namn än modell 3G. Vilket ju i och för sig är lite lustigt, trots allt. Har du bra mobiltäckning därinne i mössan, lille vän?
 
3G-mössan
 
Det ska naturligtvis vara ett knytband i kanalen runt halsen (återigen, är det verkligen en bra lösning?) men jag har tydligen inte haft lust att trä i något sådant än. Förhoppningsvis får jag det snart. Förhoppningsvis innan jag ger bort den, vilket jag också tänker ska bli "snart". Båda mössorna ska till Räddningsmissionens arbete för romska barn.

torsdag 19 november 2015

Gitarrmannen

Det här är inte min årstid. Häromdagen orkade jag dock kravla mig till göteborgarnas räddning Palmhuset i Trädgårdsföreningen och föreviga ett par strumpor innan jag lämnade dem till Hjälpstickan.
Ja, den här bilden är lite konstig. Det beror på att jag var
förföljd av fyra fikande pensionärer som förutom att glo på mig
 hela tiden hoppade in i bilden.
Strumporna heter Guitar Man Socks. Följer man instruktionen blir de nog nästan knälånga (vilket jag inte förstod innan), i storlek 44 och drar nästan tre nystan Fabel.
 
 

söndag 8 november 2015

Votter uten raud tråd

Nöjd!
Förra året fick min kompis Louice ett par Freja-vantar av mig när hon fyllde år. Där hade ju historien kunnat vara över, men vantarna växte helt okontrollerat. Det gjorde inte Louice. Nu har hon fått ett par nya vantar som förhoppningsvis håller formen bättre.
 
och jag råkade inte putta i henne i vattnet en enda gång!
Beskrivningen heter Vott med raud tråd och finns i Annemor Sundbøs bok Norske votter og vanter. Fast jag hade inget ju rött garn, så det här blev väl ett par votter uten raud tråd, om man ska vara sådär petig. Jag förstod inte riktigt förklaringen bakom namnet (min norska läsförståelse är tydligen inte vad jag inbillat mig) men det var nog något med nyttan av att ha en röd tråd i ja, sitt liv eller sin stickkorg eller vad det nu var.

Den fina bebisens kofta

Elins babykoftebeställning, plagg 2 av 3, blev en Fina bebisens kofta. Låter lite Östermalmigt. En sån där unge som inte kan sova om det inte står Gucci på duntäcket. Jag vet inte vem (om någon) av Elins bekanta som stämmer in bäst på den beskrivningen.

Det är när jag syr i första ärmen som jag ser det. Elvis är tillbaka.
 
 
 
Solen har som synes inte bemödat sig med många besök i Göteborg under den senaste tiden. Nu gör den dock ett sällsynt gästspel och jag ska skynda mig ut för att fotografera vantar.

lördag 31 oktober 2015

Summerar socktober

Det är snart slut på oktober för den här gången. Jag har under månaden stickat tre par strumpor (ett par har ni redan sett) i strl 45 och färdigställt ett par i babystorlek. Tydligen tar det mig i snitt fem dagar att sticka ett par herrstrumpor och tre månader för ett par till en nyfödd.
 
Socktober 2015
Beskrivningen till babystrumporna fick jag av Lisa som tack för att jag översatte mönstret till hennes babykofta till svenska. Efter en strumpa och en mudd drabbades jag av svårartad sss (second sock syndrome) och behövde tydligen en rejäl paus. De är små och söta men det känns en smula överambitiöst att sticka förstärkt häl på strumpor till någon som inte kan stå än (föreställer mig att anledningen till att hälar gärna slits ut är att de nöts mot insidan skorna när man går). Gulliga är de hur som helst.
 
Storlek 45 och 4,5. Eller världens minsta och största strumpor.
De gröna strumporna är en förening mellan mamma (som betalat garnet), mig själv (som stickat) och min bror (som är mottagare). De består av något märkvärdigt strumpgarn som är behandlat med aloe vera och jojoba-olja och tydligen ska vara halvt magiskt för folk med torra fötter. Jag har ingen aning om hur (eller om) det fungerar men det är så mjukt att sticka i att jag skulle vilja ha kvar sockorna och bara gosa med. Jag erkänner villigt att jag önskar mig minst ett nytt nystan till ett eget par.
 
Det randiga paret är ett väldigt experiment. Jag har länge tänkt att jag skulle vilja utveckla min förmåga att kombinera färger. Tänkte inte på att jag återskapade färgerna från den prickiga och randiga tröjan och satte min favoritfärg på detaljerna (fast här ser det ju mest blått ut. Dagsljusbrist).
 
Har inte bestämt mig för vad jag tycker om färgkombinationen.
Strumporna är stickade i Fabel på stickor 2,5 mm. Mudden är 72 maskor, resår (2 r, 2 a) i 40 varv. Därefter minskade jag till 68 maskor och stickade ett varv rätt innan första färgbytet. Ränderna är två varv av varje färg och både istickshälen och tårna är förstärkta genom att man på vartannat varv lyfter varannan maska avigt. Det vore klokt att låta någon med jättefötter (typ brorsan) prova dem innan jag stickar fler efter samma metod. Deras mål är Hjälpstickan.